Vi gamlingar eller seniorer eller pensionärer har något gemensamt, förutom alla dessa namn. Även kroppsligt är vi i stort ganska lika. Vi är fysiskt och mentalt relativt svaga, beroende mest på ålder. Men vissa har fortfarande kroppsliga och mentala krafter som behövs i denna tid där okunniga politiker tar makten och kör sitt race utan att titta på konsekvenserna av sina för hastiga beslut och utan att lära sig något av hur Sverige lyckats bli ett av de mest utvecklade länderna i världen. Pensionärerna utgör en stor resurs om de tillåts visa den genom att SVT ( Sveriges Vardags Trams ) ger dem en chans. Vi betalar skatt för public service och får inte en second för att vi, öppet, skriker högre än Kebnekaise att vi mår dåligt.. Resultat av mörkläggning eller för tidig begravning av pensionärer ör en stor frustration. Därför har jag i Prispartiet föreslagit reformen att skapa en frustrations myndighet.

I år är det val. För pensionärer blir det ingen vändpunkt. De kommer att intensivt titta på de röda prislapparna i butiker i jakt på plånboks mindre uttömmande livsvaror. Politikerna kommer inte att minnas dem i sina löften. Och livet blir nog sämre för dem, för allt blir dyrare och pensionerna om de ökar så blir ökningen mindre än inflationen. Det är en vanlig senario, tråkig ungefär som ödessymfoni. Kan pensionärerna påverka sin situation då? Tveksamt! Har någon där en annan uppfattning? Vi alla behöver en glimt av hopp inför valet. Den glimten om den finns behöver växa under de kommande månaderna. Hälsningar till alla. 

Departement som praktiskt taget inte betyder något.

Politik på riksnivån kan liksom kultur rymma vad som helst. Som fyrtiotalist ser jag hur den seriösa politiken på sjuttiotalet successivt har avvecklats och blivit något diffust och verkningslöst. Detta syns tydligt på de olika departementens benämningar. Ta till exempel framtidens minister. Konkret, vad gör en sådan egentligen som andra inte gör? Och var går gränsen för hans/hennes uppdrag. Ministrar överlappar nu varandra som pannkakor i en tallrik. Mellan dem har vi ”tätningsskikt” eller ”flytspackel” i form av samordningsdepartement. Trots detta så kan det uppstå krockar mellan klimatministern och framtidsministern. I för sig kan miljöministern då ingripa och fungera som krockkudde. Innovationsministern kan också ilskna till för hans uppdrag, i hög grad, omfattar allt vad framtidsministern har på sitt skrivbord. UD ministern kan bilda par med EU och handelsministern. Att EU är geografiskt sett en del av UD kan man fullständigt strunta i. Det är bara geografi. Huvudsaken är att det finns samordningsminister som kan få dem att samarbeta. Även innovation och etablering kan tillhöra samma revir och alla ministrar kan ha skäl att hoppa in i reviret. 

Kruxet med detta är bland annat att vanligt folk inte vet vem sysslar med vad i regeringen. Det är också svårt att skicka brev till något departement om en speciell fråga som berör olika ministrar. Det säkrast för den som vill nå den rätta ministern är att skicka samma brev till olika departement för att få träff.

Dirigenten då? Han kan ha den konsten att få sin orkester att spela ”ödets symfoni” med toner av ”du gamla du fria” utan att någon märker något.

200001 anledningar för regeringen att avgå på Och de blir fler med tiden.

En ny variant av ”vi och de” har dykt upp som gubben ur lådan på sistone. ”Vi” pensionärer är värdelösa i politikernas ”ögonbryn” eller ögon (för dem som ser). Efter decennier av slit som skattebetalare och välfärdsbyggare är, lågt räknat, 200 000 pensionärer ”sfattiga” (där S står för svensk, alltså fattiga med svenskt mått).

Vi svälter inte ihjäl än, men många av oss vill också ha något gott att äta utan att det gör en krater i plånboken. Vi vill inte alls komma i närheten av Löfvens feta lön på drygt 100000 kronor i månaden. När LOs ordförande den första maj begärt pensions lyft för oss ”panksionärer” fick han ett blankt nej  av statsministern med ”motivering” att jobben är viktigare;  med andra ord är rättvisan inte aktuell. Detta ”nej” är den sista anledningen för regeringen att avgå på, droppen som får bägaren att rinna över. Löfven och hans stab för moderaternas politik bättre än moderaterna själva. Han vill ha mer kapitalism, flera skattebetalare, flera sjuka på arbetet och öser hundratals miljoner på Försäkringskassans högavlönade byråkrater som nekar långtidssjuka rätten till sjukpension.

I motsats till ”vi” sfattiga har ”de” alltså politikerna lätt att bli snabbt rika utan att ha någon erfarenhet av politik eller större formella meriter. För några unga av dem som inte har hunnit få visdomstand än kan det gå fort: från t ex. trädkramare direkt till talarstolen på Riksdag och även till en ministerpost.

Vad som akut behövs är att politikerna lik alla ska skriva och presentera sitt CV inför kandidatur till en politisk post och att experter inom rekryteringsbranschen granskar alla CV och utser lämpliga personer för de  disponibla befattningarna. På detta vis slipper vi många kriser som f    örlamar regeringen och undviker att  förvandla Riksdagen till ”Riksdagis”. Pensionärerna bör enas över ideologigränser och inte vänta sig något bra från politikerna. De flesta är ute efter makt och vad den ger för prestige och för lön. 

Pris till varje pris står för Pensionärernas Rätt I Samhället till varje pris.

Blädra och läs gärna andra artiklar och kommentera.

Dikt som påminner om några teman i tidningar under 2015     

Hundratusentals ”panksionärer” har svårt att hålla sin ekonomi i balans               De lever i misär, många av dem skriker och svär som attans

Allting har blivit dyrare och till ett drägligt liv har de ingen chans

Men politikerna bryr sig inte mycket om dem, som om de inte fanns                     Ibland är de tysta och lever som i dvala eller i trans                                               Vaknar först vid turbulens, tappar kontroll över ekonomi och finans

Det gäller de röd-gröna lika mycket som oppositions Allians                                   Men SD kör sitt race med egen visa och dans                                                           Rider på en fråga och skiter i solidaritet och tolerans                                             Och ändå får de för sin politik stöd och acceptans.                                                

Prinsessor blir fler och fler, slösar pengar på prakt och glans                                             Köpfrossar i hemskt dyra lyxprylar. Vilken extravagans!                                        Livet kostar ju när det alltid upplevs som en ny romans 

Kungen bor i slott och allting där är hans.

Honom och drottningen ser vi bara på bild eller på distans

Ungar lär sig inget särskilt i en skola i dekadans

Bollkungen Zlatan gör mååål efter mååål med briljans

Blev hyllad av miljoner beundrare och fans                                                             Både här hemma, i Sverige "et en France” 

Köper en hel kyrka för 42 miljoner kronor, dyr som satans.

Medan flyktingar flyr för sina liv och söker trygghet och sans

Kommer hemska rapporter som säger: ”Stopp, bostäder har de ingenstans”. 

Och för tiggarna får vi inte visa avsky eller nonchalans.                                   Vi fortsätter skriva om dem, vi, vanliga skribenter och även frilans

Om hundarna, hör de inte hemma i stan, var annars gör de det någonstans? 

Vad sägs om cyklister och bilister skapar kaos för sig själva och tillsammans

Jag, pensionär, 40 år i Sverige, hälsar pensionärer med denna dessa ords toner och nyans”

Oavsett vem du är och hur gammal du är så är du nu eller i framtiden (direkt eller indirekt) berörd av denna blogg. Hur?

”Pris” är namnet jag valde för en förening/organisation som jag håller på att starta och som står för:

P: Pensionärer (eller ”panksionärer” som jag också kallar den kategori av människor jag tillhör). R i Pris står för rätt. I står för I och S står för Samhället alltså hela namnet står för Pansionärernas eller Panksionärernas Rätt i Samhället, ungefär som "Bris".

Läs gärna vidare nedan om:

Tandvården som borrar stora hål i din tunna plånbok.

Om svårigheten särskilt för pensionärer att betala sina småköp med kort.

Om enkätformulär.

Om pensionsystemet som är krångligt och en tredje del av de 2 000 000 pensionärer inte förstår. Myndigheterna skapar sina system utan att den berörda målgruppen förstår dem. Jag misstänker t o m att de gör detta med flit eller de struntar i att förklara allting på begriplig svenska. Det finns alltså många förklaringar och boven i dramat är den bataljon av byråkrater som inte har någon pedagogisk kompetens och skriver allt för sig själva. Även om du sitter med myndighets personal i timmar för att få förklaringar så är de urdåliga på att förklara dessa krångliga saker. Till slut tröttnar folk på att fråga och känner sig maktlösa eller dumma att inte begripa något.

Det kommer flera inlägg om mycket annat som särskilt pensionärerna bör ta reda på och för att de engagerar sig i frågor som gäller sitt liv.

Ett exempel: pensionärerna äter inte allt. De tvingas att söka billig mat och har inte råd med ekologiska eller kravmärkta produkter som normalt de är beroende av. De kan ha allegier av olika slag och allergifria produkter är svindyra. Myndigheterna höjer högkostnadsskyddet och det drabbar främst dem som är kroniskt beroende av mediciner men som inte når den höga kostnaden.

Många andra problem brottas pensionärerna med och det är dags att alla gör något åt den orättvisa katastrofen. Vänta inte på att politiker bryr sig om dig.  

Tandvården kan kosta dig skjortan vid oskälig debitering.

Att en tandvårdspatient är med under tandvårdsprocessen är inte alltid en självklarhet. Kommunikationen mellan patienten och vårdspersonalen är många gånger bristfällig och otillräcklig, beroende bl a på tidspressen hos personalen, vilket leder till misstag, onödiga åtgärder som patienten tvingas stå för. Den dystra erfarenheten har en pensionär haft i form av långt dragna besök hos folktandvården (Hisingen Lundby), behandlingar som inte avslutas inom rimlig tid, vilket bl a gör att kostsamma röntgenbilder av samma tand tas på nytt, dyra och onödiga provisoriska lösningar som till ex. en tandprotes som han fick använda under ett par veckor och som har kostat honom inklusive andra småfix totalt i patientavgift drygt 6000 kr. Här är något löjligt: Att ta bort en pyttiliten fläck tandsten på hans framtand tycker ”hans” tandhygienist stämma med beskrivningen ur referenslistan, håll i hakan!, citat:”

341. Behandling av parodontal sjukdom eller periimplantat, mindre omfattning: klinikens pris 456  Referenspris/antal 435”.

Håll med om att beskrivning är pompös och överdriven: Att ta bort en liten fläck tandsten anses vara "Behandling av parodontal sjukdom. Mao: alla som har tandsten är sjuka. Mindre omfattning är diffus och säger inget om hur mindre omfattningen är. Hade tandstenen varit av granit och tandhygienisten använt en borrmaskin så skulle man ha accepterat betala räkningen utan protest.  

Räknar man ut det effektiva arbetet hos en tandhygienist till c:a 10 minuter så blir man chockad av avgiften på c:a 1000 kr. I princip kan en tandhygienists pillande med sina sylvassa metallpinaler i dina käkar och tandfickor kosta dig 6000 kr i timmen. Referenslistan på behandlingarna och vad de kostar är ibland diffus och beskrivningarna i medicinsk manualjargong otillräckliga och svåra att förstå för vanligt folk. Och det är sällan de stämmer väl med utfört arbete. Hamnar man hos en tandhygienist som anser att ”gapa stort!” kostar, så kan man lämna kliniken med tom plånbok och i värsta fall svartlistad hos kronofogden för obetald räkning. Och vad är det som bör göras och akut?

- Att den vårdsbehandlande personalen lär sig kommunicera mer och bättre, både med patienten och med kollegor vid tveksamhet om lämpliga åtgärder och vid komplicerade fall. 

- Att inte följa till punkt och pricka referenslistan när den faktiska behandlingen inte exakt finns med på listan och omfattningen ska preciseras.

- Att personalen vet precis hur mycket tid en behandling tar så att den inte styckas i många småtider, blir dyrare och dröjer i månader.

- Att referenslistan görs om och med begripligt språk utökas så att den täcker bättre och med rimliga priser ett större antal behandlingar. 

- Och det sista här är viktigast. Pensionärerna har relativt höga kostnader än andra yngre och arbetsföra löntagare. Högkostnaders tak måste halveras (från nu 3000 kr. till 1500) för de äldre patienterna som allmänt är i stort behov av tandvård. Det är avgörande för dem och deras hälsa att kunna tugga ordentligt sin mat och att tandköttet är friskt. Om de äter och tuggar dåligt så blir de utsatta för inflammationer och infektioner i munnen särskilt när de har ett sänkt immunförsvar.

- Innan en person går i pension ska han/hon ha en gratis tandvård under ett år, där ingår allt som behövs. Sedan kan de lämnas åt sitt öde.

Den här frågan berör hundratusentals pensionärer som nu inte vågar ta smällen och söker tandvård. 

Här följer något som särskilt drabbar många pensionärer och det blir ännu värre för dem i framtiden.

En märklig förändring håller på att bryta ut och skapa kaos i konsumenters köp- och detaljhandelsvanor. Individens frihet att välja betalningsform och köpa det man behöver och har råd med håller på att försvinna. Röster höjs för ett kontantlöst samhälle och utvecklingen är skrämmande.  Det visar bland annat ett stapeldiagram från Svenska bankföreningen där man tydligt ser ökat antal banker som inte erbjuder sina kunder traditionell kontanthantering. Före 2009 hade alla banker kontanthanteringen och år 2013 hade mer än hälften av dem ingen kontanthantering längre. I takt med trenden stänger fler och fler lokala banker och servicen försämras radikalt. Konsumenten och kunden blir den stora förloraren och banken den stora vinnaren.

Redan idag tar bankerna 3% av alla inköpen med kort. När alla är anslutna till en bank och blir beroende så kommer avgifterna att stiga. Det blir också mer lockande för brottslingar att komma åt stora pengar när alla har en massa kort att handla med. Handla med kort är också lurigt. Det kan  manipulera kunden att köpa mer än vad man behöver och kanske också köpa dyra saker som man egentligen inte har råd med. Vissa småbutiker kräver redan nu att kortbetalning ska gälla först vid köp för mer än 30 kr. och tvinagr konsumenten att köpa för mer än 30 kr. för att betala med kort. Och du ”shoparen” (metro 15-04-17) som vill att alla ska hänga med i den utvecklingen blir kanske tvungen att betala extra avgift för att köpa en läsk eller en bulle. En annan risk är att inflationen stiger snabbt och i smyg när folk blir vana att betala allting med kort. Kort sagt: kulturmärka kontanter så att ingen rör dem. Tänk också på att en fotbollsdomare kan behöva en krona för att slinga slant i början av en match.